Bröllop, Lucia och Christmas Carols

Tiden går och det händer inte så mycket speciella saker längre. Vad som en gång var nytt och spännande är nu bara vardag. Det jag räknar upp nu kanske inte låter så ovanligt vid första anblicken, men det är ändå några speciella saker som hänt mitt i allt det vanliga. Vi har varit på bröllop, vi har gått luciatåg och gått runt och sjungit Christmas Carols.

Redan första kvällen vi var i Indien fick vi vara med på ett bröllop. Det var ett kristet bröllop, så det var ganska likt ett vanligt, även om temperaturen var ett antal grader högre. Nu har vi däremot fått vara med om ett hinduiskt bröllop, och det var verkligen annorlunda.

Bröllopet började med att inte komma igång förrän kanske tre timmar efter utsatt tid. Vid det här laget borde jag ha lärt mig att inte bli förvånad, men det svenska tänket finns fortfarande kvar i mig. Bröllopet hölls på ett stort inhägnat gräsområde och gästerna kunde gå omkring fritt och plocka på sig middag och sätta sig vid något bord och äta eller fika närsomhelst under bröllopet eller dansa i ett hörn där det spelades hög musik.

Brudgummen anlände i en vagn efter hästar och trumspelande och dansande män. Han mötte bruden i öppningen till området. Nästa steg i ceremonin var när brudparet gick upp på ett podium och ställde sig mitt emot varandra på en platta som snurrade dem sju varv, samtidigt som konfetti sprutades på dem. Tredje steget var ett annat podium där brudparet blev fotograferat tillsammans med gästerna i tur och ordning. Sista steget var själva vigseln som ägde rum i ett litet tält. Klockan var mycket mer än den borde ha varit, så mitt i vigseln vinkade vi av brudparet och begav oss hem, mätta och belåtna...

Vi bestämde oss för att faktiskt ta och fira lite Lucia fast vi befinner oss så långt från resten av världens Luciafirande där hemma i Sverige. I brist på Lucialinnen improviserade vi och virade på oss vita lakan istället. Någon ljuskrona hade vi inte heller, till indiernas glädje. Alla som tidigare fått höra om denna svenska tradition, har nämligen tyckt att det låter helt galet och livsfarligt med ljusen i håret. Säkerligen blev de flesta ganska förvånade ändå, men det hela mottogs väl och de uppskattade våra pepparkakor och saffranssockerkakor, som vi bakat i en mikro med någon form av ugnsfunktion.

Julfirandet här skiljer sig lite från det hemma. Visst är det kanske inte lugn och ro mitt i julstressen tiden före jul där hemma, men julen brukar ändå vara en lugn tid. Här däremot är det full fart. Mellan den 15 och 23 december har organisationen Carol Singing varje natt, då vi går runt varvat med att åka en fullpackad buss mellan olika församlingsmedlemmars boenden, och sjunger fartfyllda indiska julsånger och blir bjudna på snacks. Vi har bara varit med varannan natt, men vi blir trötta ändå.

God Jul på er därhemma! Hoppas ni får en mysig och fridfull jul.

Lite blandat

Tiden går. Helt plötsligt befinner vi oss i slutet av november. Vädret är inte som där hemma i Sverige, men det blir kallare. Nuförtiden är det nödvändigt att ha en filt på sig på natten om man inte vill frysa, men på dagarna är det ändå över 20 °C, och känns numera ofta riktigt behagligt, lite som svensk sommar.

För ett bra tag sedan, vid det här laget, tog vi en dagstur till Agra för att besöka Taj Mahal. Vi var sent ute med att boka tågbiljetterna, så vi hamnade på ett billigt tåg utan AC. Det var en upplevelse i sig, med försäljare och tiggare vandrandes genom tåget, och damm infarandes genom fönstren. Utlänningar brukar rekommenderas att välja finare resalternativ. Kanske just därför kändes det extra bra att ta det där tåget, precis som en riktig indie.

I Agra hyrde vi en bil, med chaufför, för dagen och blev skjutsade till Agra Fort och sedan mellan olika statligt reglerade affärer innan vi slutligen hamnade vid Taj Mahal. En mycket trevlig dag. Det kändes overkligt att passera igenom den mur som omringade Taj Mahal och faktiskt se palatset med egna ögon. Vilken syn! Det såg på sätt och vis precis ut som på alla bilder, samtidigt som det var så verkligt och mäktigt!

Taj Mahal

 Första lördagen i månaden har organisationen (TFGT) fasta och bön. Vid vårt första månadsskifte i Indien var vi på besök i byn Akrabad och missade således fastan. Den här månaden skulle vi däremot vara med. Det kändes lite nervöst innan eftersom jag aldrig fastat. Skulle jag klara så många timmar utan mat? Vid ettiden visade det sig dock att jag inte skulle ha behövt oroa mig, för den snälla kökspersonalen hade lagat till lyxmat åt oss svenskar… Så gick det med den fastan, men kanske blir det fasta nästa månad.

Apropå bön måste alla kvinnor ha sjal över huvudet när man ber här. I början var det väldigt komplicerat att för det första hålla koll på när det var bön och sedan lyckas få på sjalen på huvudet, när man väl insett det. Nuförtiden går det lite snabbare innan sjalen är på. Dessutom tillåter temperaturen att man har sjalen över huvudet även när det inte är bön.

Från gudstjänst i liten kyrka. Männen till vänster,
kvinnorna till höger och de fyra gästerna på stolar längst bak.

Något som inte går att undvika att lägga märke till här i landet, och kanske framförallt i Delhi, är allt skräp som har en benägenhet att spridas överallt på marken, och den lukt som helt enkelt kommer på köpet. Man får se upp med var man sätter fötterna. Jag kommer ständigt på mig själv med att jag går och tittar ned i marken, istället för att se mig omkring.

Charlotte och jag har börjat ha pyssellektioner med barnen på organisationen. Att försöka förklara en julkalender för ett trettiotal barn, som inte kan engelska är inte det lättaste. Hoppas det går bättre i fortsättningen, är det enda jag kan säga.

Sista veckan har varit lite uppochnedvänd då jag legat magsjuk, och även haft hög feber och blivit uttorkad. Jag fick besöka ett av Delhis bästa sjukhus och efter snabbt omhändertagande och lite prover konstaterade de att det endast var lite magförgiftning. Nu är jag på benen igen och äter för att återfå fulla krafter.

Det får räcka för det här inlägget.

Tack för alla böner! Saknar er därhemma!

Arbete för kvinnor

För ett tag sedan åkte vi med vår minibuss på en skumpig färd till byn Akrabad, 15 mil från Delhi. Inte så långt kan tyckas, men i det här landet innebär dessa 15 mil även sex timmar av gas, broms, gupp, gupp, gas, broms… varvat med omkörningar och ett och annat tut.

I Akrabad med omnejd har TFGT arbete med att stärka kvinnor. Vi fick följa med när kvinnorna blev undervisade i att tillverka vaselin och någon kräm som skulle vara bra mot smärta. Kvinnorna kan sedan själva ta mikrokreditlån och börja tillverka saker och tjäna pengar. Det var riktigt många som kom och tittade, även män och barn. Efteråt fick vi veta att det inte alls brukade vara lika mycket folk där i vanliga fall, utan att tillströmningen berodde på något väldigt speciellt, nämligen ett antal ljushyade svenskar. När vi sedan satt med kamerorna riktade mot oss och försökte dricka den obligatoriska chaien på bästa sätt, var jag mycket tacksam för att jag inte är kändis.

Vaselintillverkning

Under denna vistelse fick jag även se apor ute i det fria för första gången, och åka på en vagn dragen av en mulåsna. Den turen fick dock ett abrupt slut då mulan fick för sig att uträtta sina behov rakt på vagnen. Vi var också så illa tvungna att använda oss av det indiska dasshålet. Dock var det inte alls så farligt som man hade kunnat tro, så vårt hål hemma i lägenheten har vid det här laget blivit använt några gånger också.

Hittills har mycket vi gjort hos TFGT bestått av att titta på, men en dag fick vi vara med och hjälpa några kvinnor i en SHG (Self Help Group), där de tillverkade ljus. Alla vi svenskar fick prova att sätta på veken till ljusformerna, men hjälpte mest till att förpacka ljusen.

Den 12 oktober 2012 var det tydligen “International Girl Child Day”, vilket TFGT uppmärksammade genom att ha lite teaterspel och föreläsningar för kvinnor från slummen. Indien är tydligen det fjärde värsta landet att vara flicka i. Många anser det här självklart att det är viktigare att satsa på sina söner än döttrar, vilket till stor del beror på att sönerna sedan blir ekonomiskt mer lönsamma. Flickor är undernärda i större skala än pojkar. Spädbarnsmord på flickor är dessutom inte heller helt ovanligt. En ond cirkel, som säkert är svår att bryta, eftersom hela tankesättet måste förändras. Detta får mig att förstå ännu mycket bättre hur viktigt TFGT:s arbete är.

Ljud och sightseeing

Här är det aldrig tyst! …nästan aldrig, i alla fall (kommer till undantaget senare). Inomhus låter fläktarna. Utomhus tutar bilarna. Den högsta volymen uppnås dock när vi besöker barnen i skolan. Alla vill glatt hälsa på oss och dra oss än hit, än dit. Under besöken har de lärt oss lite nya lekar och sjungit sånger med rörelser till. Jag försökte hänga med i rörelserna, men med tanke på hur de skrattade åt mig, gick det nog inte helt bra. Intensivt, men roligt!

Jag berättade om att vi har fått följa med på hembesök i slummen. Vid det här laget har vi gjort det fler gånger. När man går omkring mellan husen där känns det lite som att vandra i en saga, där man själv är jätten. Man får ducka under tvättlinor, och ducka för att komma under dörrposterna när man stiger in i folks hus, som oftast består av ett enda rum. Nyss blev vi tillfrågade om vi spelade basket – vi borde ju vara bra på det eftersom vi är så långa, tyckte indierna…

Dessa två bilder är från slummen precis intill där vi bor:

Mina reskamrater, Emelie, Noomi och Charlotte

I onsdags hade vi vår lediga dag. Vi bestämde oss för att åka metron till Downtown. Det var en lite speciell upplevelse. Först var det säkerhetskontrollerna, med metalldetektorer. Sedan var det själva färden. Jag måste säga att det är praktiskt att vara kvinna. På ditvägen hamnade vi i en vagn för endast kvinnor. Män kunde bli bötfällda om de dristade sig in i en sådan vagn… På hemvägen hamnade vi i en av de andra vagnarna. De var inte särskilt för män, även om männen också fick åka i dem. Kvinnorna hade dock reserverade sittplatser, för endast kvinnor… Jämställt?

Vi hade blivit förvarnade om att det skulle vara mycket folk i Indien. (Vem har inte hört talas om det?) Jag hade målat upp en bild av att det skulle kännas ungefär som på T-centralen i rusningstid, i hela Delhi, förutom att människorna skulle vara blandade med bilar och rickshaws (cykeltaxis). När jag först kom till Delhi, kunde jag därför inte låta bli att undra vart alla människor tagit vägen. Den här dagen i Downtown fick jag äntligen svaret. För där var de, alla människor, bilar, rickshaws, försäljare…

I lördags fick vi en liten Delhisightseeing av Pastor Sahu, Niharika, och några till, då vi först besökte minnesplatsen för Mahatma Gandhi, där den eviga lågan brinner. Platsen skulle vara någon av de heligaste i Indien, vilket innebar att vi var tvungna att ta av oss sandalerna och gå barfota in i en liten park innanför murarna. Det kändes härligt att gå barfota i gräset bredvid de brännheta stengångarna. Platsen var fin och ren, men med tanke på hur indierna älskar att smycka ut allt var den, passande nog, väldigt enkel.

Minnesmärket för Mahatma Gandhi

Lördagen fortsatte med ett besök i Lotustemplet, vilket ledde till andra gången man behövde ta av sig skorna den dagen. Innan man fick gå in i templet behövde man också stänga av telefoner och stoppa undan kameror. Det fick inte förekomma några störande ljud därinne, minsann! Om någon viskande försökte berätta något om templet för oss, kom det genast fram någon från personalen och hyschade. Templet var väldigt stort och tystnaden kändes mäktig, kanske särskilt mäktig just för att det var så länge sedan vi varit på en så tyst plats.

Lotustemplet

Efter besöket i templet blev det dags för den efterlängtade lunchen. Vi blev rekommenderade att smaka momos, så det beställde vi alla fyra. Momos var lite som stora ravioli/tortellini, för det var några nudelliknande bollar med fyllning. Jag tog nyfiket en tugga av min och genast började det bränna i munnen. Jag kände hur näsan började rinna. I brist på andra ostarka saker hällde jag desperat i mig några klunkar vatten. Innan måltiden var slut hade jag druckit upp hela literflaskan. Starkheten var lite av en chock för mig, som för att ta ett exempel, använder endast en liten bråkdel av smaken i ett sådant där nudelpaket med en kryddpåse till, för att det inte ska bli för starkt. Men någonstans bortom starkheten gömde sig ändå en god smak.

De här två bilderna får avsluta inlägget:

Lägg märke till korna bland dessa sopor

Någons bakgård vid TFG-kontoret

Dagarna fortsätter

Jag hinner inte med att skriva om allt som händer! Vi har varit här drygt en vecka, men med allt vi har hunnit uppleva känns det som att vi varit här bra mycket längre. Dagen som gjort starkast intryck på mig var den då vi fick följa med på hembesök hos folk i slummen.

Vi fick följa med varsin kvinna runt hörnet på TFG:s kontor. Genast kände man på lukten och såg på marken att här var det sämre. Två av kvinnorna gick en stund med Charlotte och mig mellan husväggarna på de smala gatorna tills vi kom fram till en stor väg. När man ska korsa en väg i Delhi, gäller det att passa på när det blir en lucka i trafiken! Jag och Charlotte behärskar ännu inte konsten ordentligt, så vi fick hålla kvinnorna i handen när vi gick över vägen.

Bredvid vägen var en liten mur. Kvinnorna tog med oss bakom den, och där var en hel liten by av tälthus, tillverkade av trasiga presenningar och tyger! Det första som mötte oss var en liten grupp människor i olika åldrar som satt vid en “husvägg” med flugor surrandes kring sig.

Det är svårt att tänka sig att människor kan bo så, samtidigt som de på något vis ändå verkade ha det ganska mysigt. En kvinna satt och tvättade håret över en balja. Barnen var nyfikna på oss och följde efter oss men höll sig ändå på lite avstånd. Det var en jättesöt liten pojke som lekte med en skrynklig, knallrosa plastboll. På något vis lyckades han få in den mellan oss och vågade inte gå och hämta den, utan gömde sig bakom några andra av barnen. Jag tyckte så synd om honom!

Efter besöket i tältbyn gick vi tillbaka in på de smala gatorna mellan husen. Plötsligt kändes allt så fantastiskt fint där! Och vår lägenhet hade förvandlats till rena lyxboendet, och då ska vi inte tala om hur det är hemma i Sverige…

Det läskigaste vi varit med om skedde en hyfsat solig dag när vi var uppe på ett tak. Plötsligt hördes en fruktansvärd knall och vi såg rök stiga fram. Vi svenskar tänkte panikslaget att det måste vara en bomb. Det visade sig att det “bara” var en blixt som slagit ner i trädet intill oss och indierna som hade tagit med oss upp på taket hade riktigt roligt åt vår reaktion. Till vårt försvar kan ju sägas att det ändå blev stor uppståndelse av knallen och att folk strömmade till från alla håll, eller kikade ut genom fönster eller från balkonger.

Utsikt från taket

Kan också nämnas att det nyss fallit snö i Himalaya, så vi hoppas på att det varma vädret snart ska börja avta.

Resan

Tidigt på morgonen den 11 september bar det av. Om de hade lagt på mer säkerhetskontroller den dagen var det inget vi märkte. Vi bytte flyg i London och redan när vi kom till gaten för att kliva på planet till Indien, kändes det som att vi faktiskt började närma oss något nytt, för i kön var det mest indier, med sina karaktäristiska indiska kläder och lite annorlunda dofter.

Tidig morgon på flygplatsen.
Turkish Airlines är dock lite vilseledande där i bakgrunden...

På planet kändes allt än mer exotiskt. Där var det både indisk och brittisk personal och all information kom givetvis både på engelska och på hindi. Innan planet lyfte gick de runt och sprayade alla gångar med något mystiskt medel, som man skulle vara lite försiktig med om man var överkänslig. Maten som serverades var lite åt det indiska hållet, och på toaletterna var det pölar på golvet, efter att folk fräschat till sig när de uträttat sina behov.

Några filmer och lite vila senare var vi äntligen framme på flygplatsen. Efter att vi förgäves väntat på våra väskor vid fel band lyckades vi tillsist få tag på vårt bagage och kom så lyckligt och väl ut från flygplatsen. Lite förvirrat kändes det att kliva ut genom dörren för det var helt vindstilla där utanför. Dessutom var luften varmare, fuktigare och kvavare, så man fick en liknande känsla som när man kliver in i ett växthus, eller kanske en bil som stått några timmar i solen… Det första min blick föll på var geväret som vakten utanför höll i handen. Sedan började sökandet efter Pastor Abraham (mannen bakom den fantastiska organisationen The Full Gospel Trust of India, TFG) i den stora folkhopen.

Vi blev strax varmt mottagna av honom, Priyanka (som jobbar i People Empowerment Program för TFG) och ett missionärspar från Sverige/USA. Vi hade hört om den livsfarliga trafiken, men teori och praktik är inte riktigt samma sak. En timmes ryckig färd senare, då vi fått bekräftat att det faktiskt finns kor i Indien, klev vi i alla fall ur minibussen och blev visade till en lägenhet på övre våningen.

Efter att ha blivit förvarnade om att det kunde finnas råttor i soffan kändes det som att standarden på lägenheten var bra. Några råttor har vi inte sett till än. De djur som hemsöker huset är istället pyttesmå myror, som bits och verkar ha en benägenhet att ta sig igenom stängda plastpåsar.

Här är en bild på den kanske mest fascinerade saken i huset. Dock har vi inte använt den.

"You can call it 'Indian'"

Liten introduktion

När jag var ganska liten fick jag höra att man i Indien använder vänsterhanden och vatten istället för toapapper. Därför är det just denna sak jag har associerat till när någon nämnt landet Indien, och likafullt tänkte jag att till Indien vill jag aldrig åka. Ändå sitter jag nu här i ett rum i Delhi. Man kan säga att det är lite av en slump eller kanske något annat…

Det hela började en marsdag med att jag, som inte öppnat en tidning på hela året, lite förstrött bläddrade igenom en PMU-tidning (PingstMissionens Utvecklingssamarbete) som låg hemma på köksbordet. Plötsligt landade min blick på en artikel där det stod att PMU:s praktik startat upp igen. Man kunde välja att åka till fyra olika länder, i vilka det var olika saker man skulle få arbeta med. Jag tyckte att projekten i Indien verkade både spännande och viktiga. Min tidigare övertygelse om att aldrig åka till Indien gjorde att jag dock inte valde Indien som första val. Detta till trots hamnade jag ändå just här i Indien!

Med mig på resan har jag tre andra härliga tjejer, Charlotte, Emelie och Noomi.