Ljud och sightseeing

Här är det aldrig tyst! …nästan aldrig, i alla fall (kommer till undantaget senare). Inomhus låter fläktarna. Utomhus tutar bilarna. Den högsta volymen uppnås dock när vi besöker barnen i skolan. Alla vill glatt hälsa på oss och dra oss än hit, än dit. Under besöken har de lärt oss lite nya lekar och sjungit sånger med rörelser till. Jag försökte hänga med i rörelserna, men med tanke på hur de skrattade åt mig, gick det nog inte helt bra. Intensivt, men roligt!

Jag berättade om att vi har fått följa med på hembesök i slummen. Vid det här laget har vi gjort det fler gånger. När man går omkring mellan husen där känns det lite som att vandra i en saga, där man själv är jätten. Man får ducka under tvättlinor, och ducka för att komma under dörrposterna när man stiger in i folks hus, som oftast består av ett enda rum. Nyss blev vi tillfrågade om vi spelade basket – vi borde ju vara bra på det eftersom vi är så långa, tyckte indierna…

Dessa två bilder är från slummen precis intill där vi bor:

Mina reskamrater, Emelie, Noomi och Charlotte

I onsdags hade vi vår lediga dag. Vi bestämde oss för att åka metron till Downtown. Det var en lite speciell upplevelse. Först var det säkerhetskontrollerna, med metalldetektorer. Sedan var det själva färden. Jag måste säga att det är praktiskt att vara kvinna. På ditvägen hamnade vi i en vagn för endast kvinnor. Män kunde bli bötfällda om de dristade sig in i en sådan vagn… På hemvägen hamnade vi i en av de andra vagnarna. De var inte särskilt för män, även om männen också fick åka i dem. Kvinnorna hade dock reserverade sittplatser, för endast kvinnor… Jämställt?

Vi hade blivit förvarnade om att det skulle vara mycket folk i Indien. (Vem har inte hört talas om det?) Jag hade målat upp en bild av att det skulle kännas ungefär som på T-centralen i rusningstid, i hela Delhi, förutom att människorna skulle vara blandade med bilar och rickshaws (cykeltaxis). När jag först kom till Delhi, kunde jag därför inte låta bli att undra vart alla människor tagit vägen. Den här dagen i Downtown fick jag äntligen svaret. För där var de, alla människor, bilar, rickshaws, försäljare…

I lördags fick vi en liten Delhisightseeing av Pastor Sahu, Niharika, och några till, då vi först besökte minnesplatsen för Mahatma Gandhi, där den eviga lågan brinner. Platsen skulle vara någon av de heligaste i Indien, vilket innebar att vi var tvungna att ta av oss sandalerna och gå barfota in i en liten park innanför murarna. Det kändes härligt att gå barfota i gräset bredvid de brännheta stengångarna. Platsen var fin och ren, men med tanke på hur indierna älskar att smycka ut allt var den, passande nog, väldigt enkel.

Minnesmärket för Mahatma Gandhi

Lördagen fortsatte med ett besök i Lotustemplet, vilket ledde till andra gången man behövde ta av sig skorna den dagen. Innan man fick gå in i templet behövde man också stänga av telefoner och stoppa undan kameror. Det fick inte förekomma några störande ljud därinne, minsann! Om någon viskande försökte berätta något om templet för oss, kom det genast fram någon från personalen och hyschade. Templet var väldigt stort och tystnaden kändes mäktig, kanske särskilt mäktig just för att det var så länge sedan vi varit på en så tyst plats.

Lotustemplet

Efter besöket i templet blev det dags för den efterlängtade lunchen. Vi blev rekommenderade att smaka momos, så det beställde vi alla fyra. Momos var lite som stora ravioli/tortellini, för det var några nudelliknande bollar med fyllning. Jag tog nyfiket en tugga av min och genast började det bränna i munnen. Jag kände hur näsan började rinna. I brist på andra ostarka saker hällde jag desperat i mig några klunkar vatten. Innan måltiden var slut hade jag druckit upp hela literflaskan. Starkheten var lite av en chock för mig, som för att ta ett exempel, använder endast en liten bråkdel av smaken i ett sådant där nudelpaket med en kryddpåse till, för att det inte ska bli för starkt. Men någonstans bortom starkheten gömde sig ändå en god smak.

De här två bilderna får avsluta inlägget:

Lägg märke till korna bland dessa sopor

Någons bakgård vid TFG-kontoret