Enkel vardagslunk

Denna text skrev jag strax efter att jag kommit hem från Indien. Jag hade väl inte tänkt lägga den på bloggen från början, men när jag nu läste igenom den, tyckte jag att den faktiskt kunde passa in.

Vi är omringade av självklarheter. Kanske ser vi grannen bege sig till jobbet med portföljen i handen klockan sju varje morgon. Strax efter det kanske kvinnan med den röda mössan går förbi med sin tax. Vi öppnar kranen och får färdigt, iskallt dricksvatten direkt i glaset och sätter oss med glaset i ena handen och läser tidningen till en skål flingor med fil.

Inte tänker vi särskilt på grannen, men den dag han inte kliver ut genom dörren klockan sju, börjar vi undra om det hänt honom något. Han kanske är sjuk. Bara det inte är allvarligt… Innerst inne vet vi att det är lyx att få dricksvattnet färdigt i kranen, men inte är det förrän dagen det ligger kryptosporidier i vattnet som vi reflekterar mer över det.

Inför Indienresan hade jag förberett mig på utmaningar och att allt inte skulle bli som jag omedvetet, med mina referensramar, tänkt. Jag ville bryta mina mönster och få vidgade perspektiv. Jag hade blivit varnad att Delhi är en hemskt smutsig stad. Men äsch, det är väl ingen fara, tänkte jag. Ändå var det vad jag tyckte var jobbigast med att bo där. Att gå omkring utomhus var så långt ifrån min föreställningsvärld att jag inte i förväg kunnat tänka mig in i det, inte förstått att det var något som kunde spela någon roll. Jag som i vanliga fall älskar att gå promenader, gick knappt ut någon gång bara för att gå en promenad.

Nu är jag hemma igen och gick alldeles nyss en runda i närområdet, samma tur som jag gått otaliga gånger förut. Ändå var det inte likadant att gå den. Vilket privilegium att få andas in den friska luften! Ingen soplukt, inget damm, inga avgaser. Tänk att nästan vart man än tittar finns det något vackert att fästa blicken på! Visst fick man vara försiktig med var man satte fötterna, så att man inte halkade, men man behövde inte akta sig för sopor eller komockor. Runtomkring mig var det alldeles tyst. Det enda som hördes var knarrandet av mina fötter mot snön; inte en endaste biltuta; ingen dunkande, indisk musik. Allt var fridfullt.

Nu skulle säkert många indier tycka att Sverige är lite för tyst och ödsligt. De är ju vana vid sitt land och känner sig förhoppningsvis hemma och trygga där. Men nog känns Sverige lyxigt. Snart kommer jag dock vara så van vid allt det som varit så självklart under hela uppväxten att jag inte kommer reflektera så mycket över det. Jag kommer falla tillbaka in i den enkla vardagslunken, dricka mitt vatten, äta frukost till en svensk tidning och skönja folk som går förbi på gatan.

Någon gång ibland kan det dock vara trevligt att bryta vanorna för att få perspektiv på vardagen, även om det nog inte blir genom just fem månader till i Delhi.

Tre bilder från en promenad i Delhi:

 

 

Respekt på olika vis

Tiden i Indien är nästan slut, endast tre och en halv vecka kvar. Det är en konstig känsla. Man funderar mycket på framtiden, och vad man ska göra när man kommer hem. Samtidigt har jag börjat upptäcka en charm, som jag inte sett tidigare, i landet Indien och staden Delhi, och alla människor som finns här.

Saker som i början var nya och spännande blev efter ett tag bara tråkig vardag. Nu när klockan tickar hemåt börjar man se på dem med andra ögon igen; de blir åter spännande saker, bara det att nu är man mer en del av dem.

Jag kommer säkert sakna marknaderna med sina små butiker och försäljningsstånd, de överfulla bussarna, allt liv och rörelse, all osvensk öppenhet. Det är fantastiskt att ha fått vara med om detta och på sitt sätt även bli en del av det, även om jag alltid kommer vara en utlänning, en gäst i deras land.

Man kan irritera sig på försäljare som nästan desperat ropar efter en – “Ma’m, ma’m” – när man går förbi deras stånd eller butiker. Man kan irritera sig på bilar som ständigt tutar, bara för att tuta. Överallt är man omgiven av ljud, som kan tyckas smått onödiga. Indierna är minsann inte rädda för att störa varandra.

När vi åker metro brukar vi utnyttja kvinnovagnen de har, eftersom det är färre människor därinne. Vare sig man sitter eller står fascineras man av hur det kommer gamla kvinnor och klämmer sig in på platser man inte trodde fanns. Folk tar verkligen för sig.

Ofrånkomligt är att man nu och då råkar på en tiggare som tar tag i ens arm eller knackar en på armbågen. I Sverige skulle det uppfattas som ohyfsat, respektlöst; man försöker att störa varandra så lite som möjligt. Ryggradskänslan säger åt mig att skynda mig bort från dessa påflugna människor. De följer efter, fortsätter knacka. När man blivit av med dem börjar man fundera på vem denna person var, får dåligt samvete över att man känt irritation. Personen kanske inte hade fått mat på evigheter. Att komma sådär och knacka enträget är ett sätt att visa att man finns. Annars försvinner man i vimlet av människor.

På julaftonsmorgonen lyxade vi till det och åt frukostbuffé på ett hotell en halvtimme från oss. Några minuter in i frukosten kom servitörerna med notan och de verkade hela tiden måna om att vi skulle gå ifrån snart. Det där med långa, mysiga måltider är inte riktigt indiernas grej, men vi hade ändå en härlig frukost. Ofta får man höra orden “Jeldi, jeldi”, skynda, skynda. Ändå går allt långsamt. Tiden fylls av väntan. Den eller det man väntar på, väntar i sin tur på någon eller något annat.

I Sverige aktar man sig ofta noga så att man inte sårar någon med vad man säger. I Indien är folk väldigt rättframma och säger saker som en svensk uppfattar ohyfsat, medan de bara ser det som ett konstaterande av något som alla ändå vet, fast en svensk aldrig skulle våga säga, eller bara skulle säga det bakom ryggen.

Respekt visar man helt enkelt inte på samma vis. Det där med att inte störa varandra är inget som finns i deras kultur; man äger ingen privat liten sfär som ingen får komma in i. Istället har de andra sätt att visa respekt på. De är öppna, gästvänliga och hjälpsamma och månar om att alla ska ha det bra. Den privata sfären är utbytt mot en gemensam, där alla bryr sig om alla. Istället för att prata bakom ryggen, säger de saker rätt ut. Om man kommer hem till någon blir man alltid bjuden på te och snacks.

Okända människor kommer fram och pratar med en, frågar var man kommer ifrån, undrar om man behöver hjälp med något. Vi är gäster i deras land, och alla vill göra allt för att vi ska ha det bra.

För att fortsätta med respekt, ju äldre man är desto mer respekterad blir man också. I hindi använder man olika ord beroende på åldern hos den man pratar med och vilken ställning den har i samhället. Ju äldre den är, desto mer respektfulla ord.

Vi har mött så många fina människor. Det blir konstigt att bara lämna dem i deras liv här och veta att det kommer gå vidare mitt i denna smutsiga stad i många år framöver, medan vi är hemma i all den svenska lyxen.

De här bilderna, på några av alla de fina människor vi mött, får avsluta inlägget:

 

Semester

Floden Ganges, hinduernas heligaste flod, raka motsatsen till renande att doppa sig i. Inte trodde jag under religionstimmarna som ägnades åt denna flod att jag någonsin skulle besöka den. Inte trodde jag att jag ens skulle besöka detta land som verkat så fyllt av mystik i religionsböckerna. Detta land med de heliga korna och alla heliga ritualer.

Varanasi

Nu är vi här i Indien och har dessutom varit på fyra längre resor under vistelsen. Den första var med organisationen till den lilla byn Akrabad, sex timmars ryckig bilfärd från Delhi. Den andra var en dagstur till staden Agra med Taj Mahal. Den tredje resan bar det iväg till hinduernas heliga stad, Varanasi, vid floden Ganges. Fjärde resan skedde nu över nyår och var en längre resa till Goa, med ett litet stopp i Mumbai på vägen dit.

Jag kan få dåligt samvete över att åka på semester när det är så många runtomkring mig som inte har den möjligheten. Vad har jag för rätt att komma hit och sedan åka iväg roa mig? Vi möter dagligen människor som bor med hela sin familj i ett litet rum i Delhis slum. Bara att vi här i Delhi bor i en ganska stor och fin lägenhet, är lyxigt i jämförelse. Våra svenska hem går inte ens att tänka in i samma verklighet. Hur rättfärdigar man att vi har sådan lyx och så många möjligheter, att vi ens kan komma hit till Indien?

Under ett ungdomsmöte vi hade ganska tidigt under vår Indienvistelse blev vi tillfrågade vad vi mest ville ha i livet. Ganska många svarade happiness – lycka, vilket många i Sverige säkerligen också skulle ha gjort. Majoriteten svarade dock success – framgång. För mig, då, kändes detta som ett ganska underligt svar. Jag hade kunnat gå med på att någon enstaka svarat så, men inte så många. Nu har jag insett att denna så önskade framgång leder till valmöjligheter, möjligheter att välja hur man vill leva, var man vill leva.

Hur orättvist det än är att jag har den möjligheten, har alla våra resor iväg från allt smuts i Delhi känts välbehövliga. Jag kan känna stolthet att jag har bott så länge i den här staden, men jag kan inte säga att jag tycker särskilt mycket om den. Jag drömmer om att ta långa promenader i friska luften, vilket är en total omöjlighet här. Det finns ingen frisk luft.

Första intrycket av Varanasi var att det var en lika smutsig stad som Delhi. För att komma till hotellet tog vi en autorickshaw (trehjulig taxi med motor). Sista biten var vi dock tvungna att vandra genom smala, smutsiga gränder. Man kunde undra vad vi gjorde där när samma sak gått att uppleva hemma i Delhi. När vi kom fram till hotellet och kunde titta ut över Ganges, ändrades intrycket. Det var vackert.

Utsikt över Ganges från hotellet

Vi vandrade längs floden och tittade på vattnet och fina byggnader. Med egna ögon såg vi hur människor verkligen doppade sig i Ganges, precis som vi lärt oss på religionen i skolan, då allt kändes så avlägset. Kor fanns det gott om, precis som i Delhi, men särskilt heliga var det svårt att föreställa sig att de var även där. 

Vid hotellet i Varanasi

Strax efter jul lämnade vi kylan i Delhi. Mumbai var vackert. Det kan dock nämnas att vi bara besökte finare delen av Mumbai, så mitt intryck är väl knappast allmängiltigt. Åter kunde vi gå längs vattnet. Gatorna var inte fyllda av skräp och lukten av sopor hängde inte som en dimma över staden. Visst kunde lukten av fisk ibland vara lite för stark, men det var bagatellartat. Alla autorickshaws var svarta, precis som i filmer, istället för de gröna som kör omkring i Delhi. 

Gateway of India, Mumbai

Goa var som ett helt annat land. Från tågstationen åkte vi taxi på slingrande, men inte ojämna, vägar i ett skogsbeklätt landskap. Vi bodde i strandhyddor på en sandstrand vid det blå havet. Runtomkring oss växte palmer. Det var fullt av turister och att gå omkring i bikini var fullt tillåtet, och skönt i värmen. Varje strandhydda hade en hängmatta på framsidan. Det blev min favoritplats under vistelsen, där jag låg och läste och lyssnade på ljudböcker.

Soluppgång i Goa

De två sista dygnen av semestern spenderades på ett tåg. Jag har alltid tyckt att det är väldigt mysigt med långa resor, men jag föredrar sådana som inte sker på indiska tåg. Vi hade fyra av de sex sängar och sittplatser som fanns i vår “kupé”. Riktigt vilka som hade de andra två var det svårt att få klart för sig, för hela familjerna kom dit och trängde ihop sig, än skulle de prata, än skulle de sova och än skulle de visst bara sitta och rapa. Det var riktigt skönt att komma tillbaka till Delhi efter de två dygnen.

Jag är glad att Delhi inte är det enda intrycket jag har av landet Indien. Det är ett stort land med många invånare och stora variationer. Bara Delhi har tre gånger fler invånare än hela Sverige.

Bröllop, Lucia och Christmas Carols

Tiden går och det händer inte så mycket speciella saker längre. Vad som en gång var nytt och spännande är nu bara vardag. Det jag räknar upp nu kanske inte låter så ovanligt vid första anblicken, men det är ändå några speciella saker som hänt mitt i allt det vanliga. Vi har varit på bröllop, vi har gått luciatåg och gått runt och sjungit Christmas Carols.

Redan första kvällen vi var i Indien fick vi vara med på ett bröllop. Det var ett kristet bröllop, så det var ganska likt ett vanligt, även om temperaturen var ett antal grader högre. Nu har vi däremot fått vara med om ett hinduiskt bröllop, och det var verkligen annorlunda.

Bröllopet började med att inte komma igång förrän kanske tre timmar efter utsatt tid. Vid det här laget borde jag ha lärt mig att inte bli förvånad, men det svenska tänket finns fortfarande kvar i mig. Bröllopet hölls på ett stort inhägnat gräsområde och gästerna kunde gå omkring fritt och plocka på sig middag och sätta sig vid något bord och äta eller fika närsomhelst under bröllopet eller dansa i ett hörn där det spelades hög musik.

Brudgummen anlände i en vagn efter hästar och trumspelande och dansande män. Han mötte bruden i öppningen till området. Nästa steg i ceremonin var när brudparet gick upp på ett podium och ställde sig mitt emot varandra på en platta som snurrade dem sju varv, samtidigt som konfetti sprutades på dem. Tredje steget var ett annat podium där brudparet blev fotograferat tillsammans med gästerna i tur och ordning. Sista steget var själva vigseln som ägde rum i ett litet tält. Klockan var mycket mer än den borde ha varit, så mitt i vigseln vinkade vi av brudparet och begav oss hem, mätta och belåtna...

Vi bestämde oss för att faktiskt ta och fira lite Lucia fast vi befinner oss så långt från resten av världens Luciafirande där hemma i Sverige. I brist på Lucialinnen improviserade vi och virade på oss vita lakan istället. Någon ljuskrona hade vi inte heller, till indiernas glädje. Alla som tidigare fått höra om denna svenska tradition, har nämligen tyckt att det låter helt galet och livsfarligt med ljusen i håret. Säkerligen blev de flesta ganska förvånade ändå, men det hela mottogs väl och de uppskattade våra pepparkakor och saffranssockerkakor, som vi bakat i en mikro med någon form av ugnsfunktion.

Julfirandet här skiljer sig lite från det hemma. Visst är det kanske inte lugn och ro mitt i julstressen tiden före jul där hemma, men julen brukar ändå vara en lugn tid. Här däremot är det full fart. Mellan den 15 och 23 december har organisationen Carol Singing varje natt, då vi går runt varvat med att åka en fullpackad buss mellan olika församlingsmedlemmars boenden, och sjunger fartfyllda indiska julsånger och blir bjudna på snacks. Vi har bara varit med varannan natt, men vi blir trötta ändå.

God Jul på er därhemma! Hoppas ni får en mysig och fridfull jul.

Lite blandat

Tiden går. Helt plötsligt befinner vi oss i slutet av november. Vädret är inte som där hemma i Sverige, men det blir kallare. Nuförtiden är det nödvändigt att ha en filt på sig på natten om man inte vill frysa, men på dagarna är det ändå över 20 °C, och känns numera ofta riktigt behagligt, lite som svensk sommar.

För ett bra tag sedan, vid det här laget, tog vi en dagstur till Agra för att besöka Taj Mahal. Vi var sent ute med att boka tågbiljetterna, så vi hamnade på ett billigt tåg utan AC. Det var en upplevelse i sig, med försäljare och tiggare vandrandes genom tåget, och damm infarandes genom fönstren. Utlänningar brukar rekommenderas att välja finare resalternativ. Kanske just därför kändes det extra bra att ta det där tåget, precis som en riktig indie.

I Agra hyrde vi en bil, med chaufför, för dagen och blev skjutsade till Agra Fort och sedan mellan olika statligt reglerade affärer innan vi slutligen hamnade vid Taj Mahal. En mycket trevlig dag. Det kändes overkligt att passera igenom den mur som omringade Taj Mahal och faktiskt se palatset med egna ögon. Vilken syn! Det såg på sätt och vis precis ut som på alla bilder, samtidigt som det var så verkligt och mäktigt!

Taj Mahal

 Första lördagen i månaden har organisationen (TFGT) fasta och bön. Vid vårt första månadsskifte i Indien var vi på besök i byn Akrabad och missade således fastan. Den här månaden skulle vi däremot vara med. Det kändes lite nervöst innan eftersom jag aldrig fastat. Skulle jag klara så många timmar utan mat? Vid ettiden visade det sig dock att jag inte skulle ha behövt oroa mig, för den snälla kökspersonalen hade lagat till lyxmat åt oss svenskar… Så gick det med den fastan, men kanske blir det fasta nästa månad.

Apropå bön måste alla kvinnor ha sjal över huvudet när man ber här. I början var det väldigt komplicerat att för det första hålla koll på när det var bön och sedan lyckas få på sjalen på huvudet, när man väl insett det. Nuförtiden går det lite snabbare innan sjalen är på. Dessutom tillåter temperaturen att man har sjalen över huvudet även när det inte är bön.

Från gudstjänst i liten kyrka. Männen till vänster,
kvinnorna till höger och de fyra gästerna på stolar längst bak.

Något som inte går att undvika att lägga märke till här i landet, och kanske framförallt i Delhi, är allt skräp som har en benägenhet att spridas överallt på marken, och den lukt som helt enkelt kommer på köpet. Man får se upp med var man sätter fötterna. Jag kommer ständigt på mig själv med att jag går och tittar ned i marken, istället för att se mig omkring.

Charlotte och jag har börjat ha pyssellektioner med barnen på organisationen. Att försöka förklara en julkalender för ett trettiotal barn, som inte kan engelska är inte det lättaste. Hoppas det går bättre i fortsättningen, är det enda jag kan säga.

Sista veckan har varit lite uppochnedvänd då jag legat magsjuk, och även haft hög feber och blivit uttorkad. Jag fick besöka ett av Delhis bästa sjukhus och efter snabbt omhändertagande och lite prover konstaterade de att det endast var lite magförgiftning. Nu är jag på benen igen och äter för att återfå fulla krafter.

Det får räcka för det här inlägget.

Tack för alla böner! Saknar er därhemma!

Arbete för kvinnor

För ett tag sedan åkte vi med vår minibuss på en skumpig färd till byn Akrabad, 15 mil från Delhi. Inte så långt kan tyckas, men i det här landet innebär dessa 15 mil även sex timmar av gas, broms, gupp, gupp, gas, broms… varvat med omkörningar och ett och annat tut.

I Akrabad med omnejd har TFGT arbete med att stärka kvinnor. Vi fick följa med när kvinnorna blev undervisade i att tillverka vaselin och någon kräm som skulle vara bra mot smärta. Kvinnorna kan sedan själva ta mikrokreditlån och börja tillverka saker och tjäna pengar. Det var riktigt många som kom och tittade, även män och barn. Efteråt fick vi veta att det inte alls brukade vara lika mycket folk där i vanliga fall, utan att tillströmningen berodde på något väldigt speciellt, nämligen ett antal ljushyade svenskar. När vi sedan satt med kamerorna riktade mot oss och försökte dricka den obligatoriska chaien på bästa sätt, var jag mycket tacksam för att jag inte är kändis.

Vaselintillverkning

Under denna vistelse fick jag även se apor ute i det fria för första gången, och åka på en vagn dragen av en mulåsna. Den turen fick dock ett abrupt slut då mulan fick för sig att uträtta sina behov rakt på vagnen. Vi var också så illa tvungna att använda oss av det indiska dasshålet. Dock var det inte alls så farligt som man hade kunnat tro, så vårt hål hemma i lägenheten har vid det här laget blivit använt några gånger också.

Hittills har mycket vi gjort hos TFGT bestått av att titta på, men en dag fick vi vara med och hjälpa några kvinnor i en SHG (Self Help Group), där de tillverkade ljus. Alla vi svenskar fick prova att sätta på veken till ljusformerna, men hjälpte mest till att förpacka ljusen.

Den 12 oktober 2012 var det tydligen “International Girl Child Day”, vilket TFGT uppmärksammade genom att ha lite teaterspel och föreläsningar för kvinnor från slummen. Indien är tydligen det fjärde värsta landet att vara flicka i. Många anser det här självklart att det är viktigare att satsa på sina söner än döttrar, vilket till stor del beror på att sönerna sedan blir ekonomiskt mer lönsamma. Flickor är undernärda i större skala än pojkar. Spädbarnsmord på flickor är dessutom inte heller helt ovanligt. En ond cirkel, som säkert är svår att bryta, eftersom hela tankesättet måste förändras. Detta får mig att förstå ännu mycket bättre hur viktigt TFGT:s arbete är.

Ljud och sightseeing

Här är det aldrig tyst! …nästan aldrig, i alla fall (kommer till undantaget senare). Inomhus låter fläktarna. Utomhus tutar bilarna. Den högsta volymen uppnås dock när vi besöker barnen i skolan. Alla vill glatt hälsa på oss och dra oss än hit, än dit. Under besöken har de lärt oss lite nya lekar och sjungit sånger med rörelser till. Jag försökte hänga med i rörelserna, men med tanke på hur de skrattade åt mig, gick det nog inte helt bra. Intensivt, men roligt!

Jag berättade om att vi har fått följa med på hembesök i slummen. Vid det här laget har vi gjort det fler gånger. När man går omkring mellan husen där känns det lite som att vandra i en saga, där man själv är jätten. Man får ducka under tvättlinor, och ducka för att komma under dörrposterna när man stiger in i folks hus, som oftast består av ett enda rum. Nyss blev vi tillfrågade om vi spelade basket – vi borde ju vara bra på det eftersom vi är så långa, tyckte indierna…

Dessa två bilder är från slummen precis intill där vi bor:

Mina reskamrater, Emelie, Noomi och Charlotte

I onsdags hade vi vår lediga dag. Vi bestämde oss för att åka metron till Downtown. Det var en lite speciell upplevelse. Först var det säkerhetskontrollerna, med metalldetektorer. Sedan var det själva färden. Jag måste säga att det är praktiskt att vara kvinna. På ditvägen hamnade vi i en vagn för endast kvinnor. Män kunde bli bötfällda om de dristade sig in i en sådan vagn… På hemvägen hamnade vi i en av de andra vagnarna. De var inte särskilt för män, även om männen också fick åka i dem. Kvinnorna hade dock reserverade sittplatser, för endast kvinnor… Jämställt?

Vi hade blivit förvarnade om att det skulle vara mycket folk i Indien. (Vem har inte hört talas om det?) Jag hade målat upp en bild av att det skulle kännas ungefär som på T-centralen i rusningstid, i hela Delhi, förutom att människorna skulle vara blandade med bilar och rickshaws (cykeltaxis). När jag först kom till Delhi, kunde jag därför inte låta bli att undra vart alla människor tagit vägen. Den här dagen i Downtown fick jag äntligen svaret. För där var de, alla människor, bilar, rickshaws, försäljare…

I lördags fick vi en liten Delhisightseeing av Pastor Sahu, Niharika, och några till, då vi först besökte minnesplatsen för Mahatma Gandhi, där den eviga lågan brinner. Platsen skulle vara någon av de heligaste i Indien, vilket innebar att vi var tvungna att ta av oss sandalerna och gå barfota in i en liten park innanför murarna. Det kändes härligt att gå barfota i gräset bredvid de brännheta stengångarna. Platsen var fin och ren, men med tanke på hur indierna älskar att smycka ut allt var den, passande nog, väldigt enkel.

Minnesmärket för Mahatma Gandhi

Lördagen fortsatte med ett besök i Lotustemplet, vilket ledde till andra gången man behövde ta av sig skorna den dagen. Innan man fick gå in i templet behövde man också stänga av telefoner och stoppa undan kameror. Det fick inte förekomma några störande ljud därinne, minsann! Om någon viskande försökte berätta något om templet för oss, kom det genast fram någon från personalen och hyschade. Templet var väldigt stort och tystnaden kändes mäktig, kanske särskilt mäktig just för att det var så länge sedan vi varit på en så tyst plats.

Lotustemplet

Efter besöket i templet blev det dags för den efterlängtade lunchen. Vi blev rekommenderade att smaka momos, så det beställde vi alla fyra. Momos var lite som stora ravioli/tortellini, för det var några nudelliknande bollar med fyllning. Jag tog nyfiket en tugga av min och genast började det bränna i munnen. Jag kände hur näsan började rinna. I brist på andra ostarka saker hällde jag desperat i mig några klunkar vatten. Innan måltiden var slut hade jag druckit upp hela literflaskan. Starkheten var lite av en chock för mig, som för att ta ett exempel, använder endast en liten bråkdel av smaken i ett sådant där nudelpaket med en kryddpåse till, för att det inte ska bli för starkt. Men någonstans bortom starkheten gömde sig ändå en god smak.

De här två bilderna får avsluta inlägget:

Lägg märke till korna bland dessa sopor

Någons bakgård vid TFG-kontoret