Tiden i Indien är nästan slut, endast tre och en halv vecka
kvar. Det är en konstig känsla. Man funderar mycket på framtiden, och vad man
ska göra när man kommer hem. Samtidigt har jag börjat upptäcka en charm, som
jag inte sett tidigare, i landet Indien och staden Delhi, och alla människor
som finns här.
Saker som i början var nya och spännande blev efter ett tag
bara tråkig vardag. Nu när klockan tickar hemåt börjar man se på dem med andra
ögon igen; de blir åter spännande saker, bara det att nu är man mer en del av dem.
Jag kommer säkert sakna marknaderna med sina små butiker och
försäljningsstånd, de överfulla bussarna, allt liv och rörelse, all osvensk
öppenhet. Det är fantastiskt att ha fått vara med om detta och på sitt sätt
även bli en del av det, även om jag alltid kommer vara en utlänning, en gäst i deras
land.
Man kan irritera sig på försäljare som nästan desperat ropar
efter en – “Ma’m, ma’m” – när man går förbi deras stånd eller butiker.
Man kan irritera sig på bilar som ständigt tutar, bara för att tuta. Överallt
är man omgiven av ljud, som kan tyckas smått onödiga. Indierna är minsann inte
rädda för att störa varandra.
När vi åker metro brukar vi utnyttja kvinnovagnen de har,
eftersom det är färre människor därinne. Vare sig man sitter eller står
fascineras man av hur det kommer gamla kvinnor och klämmer sig in på platser
man inte trodde fanns. Folk tar verkligen för sig.
Ofrånkomligt är att man nu och då råkar på en tiggare som
tar tag i ens arm eller knackar en på armbågen. I Sverige skulle det uppfattas
som ohyfsat, respektlöst; man försöker att störa varandra så lite som möjligt.
Ryggradskänslan säger åt mig att skynda mig bort från dessa påflugna människor.
De följer efter, fortsätter knacka. När man blivit av med dem börjar man
fundera på vem denna person var, får dåligt samvete över att man känt
irritation. Personen kanske inte hade fått mat på evigheter. Att komma sådär
och knacka enträget är ett sätt att visa att man finns. Annars försvinner man i
vimlet av människor.
På julaftonsmorgonen lyxade vi till det och åt frukostbuffé
på ett hotell en halvtimme från oss. Några minuter in i frukosten kom
servitörerna med notan och de verkade hela tiden måna om att vi skulle gå ifrån
snart. Det där med långa, mysiga måltider är inte riktigt indiernas grej, men
vi hade ändå en härlig frukost. Ofta får man höra orden “Jeldi, jeldi”,
skynda, skynda. Ändå går allt långsamt. Tiden fylls av väntan. Den eller det
man väntar på, väntar i sin tur på någon eller något annat.
I Sverige aktar man sig ofta noga så att man inte sårar
någon med vad man säger. I Indien är folk väldigt rättframma och säger saker
som en svensk uppfattar ohyfsat, medan de bara ser det som ett konstaterande av
något som alla ändå vet, fast en svensk aldrig skulle våga säga, eller bara
skulle säga det bakom ryggen.
Respekt visar man helt enkelt inte på samma vis. Det där med
att inte störa varandra är inget som finns i deras kultur; man äger ingen
privat liten sfär som ingen får komma in i. Istället har de andra sätt att visa
respekt på. De är öppna, gästvänliga och hjälpsamma och månar om att alla ska
ha det bra. Den privata sfären är utbytt mot en gemensam, där alla bryr sig om
alla. Istället för att prata bakom ryggen, säger de saker rätt ut. Om man
kommer hem till någon blir man alltid bjuden på te och snacks.
Okända människor kommer fram och pratar med en, frågar var
man kommer ifrån, undrar om man behöver hjälp med något. Vi är gäster i deras
land, och alla vill göra allt för att vi ska ha det bra.
För att fortsätta med respekt, ju äldre man är desto mer
respekterad blir man också. I hindi använder man olika ord beroende på åldern
hos den man pratar med och vilken ställning den har i samhället. Ju äldre den
är, desto mer respektfulla ord.
Vi har mött så många fina människor. Det blir konstigt att
bara lämna dem i deras liv här och veta att det kommer gå vidare mitt i denna
smutsiga stad i många år framöver, medan vi är hemma i all den svenska lyxen.
De här bilderna, på några av alla de fina människor vi mött, får avsluta inlägget:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar