Dagarna fortsätter

Jag hinner inte med att skriva om allt som händer! Vi har varit här drygt en vecka, men med allt vi har hunnit uppleva känns det som att vi varit här bra mycket längre. Dagen som gjort starkast intryck på mig var den då vi fick följa med på hembesök hos folk i slummen.

Vi fick följa med varsin kvinna runt hörnet på TFG:s kontor. Genast kände man på lukten och såg på marken att här var det sämre. Två av kvinnorna gick en stund med Charlotte och mig mellan husväggarna på de smala gatorna tills vi kom fram till en stor väg. När man ska korsa en väg i Delhi, gäller det att passa på när det blir en lucka i trafiken! Jag och Charlotte behärskar ännu inte konsten ordentligt, så vi fick hålla kvinnorna i handen när vi gick över vägen.

Bredvid vägen var en liten mur. Kvinnorna tog med oss bakom den, och där var en hel liten by av tälthus, tillverkade av trasiga presenningar och tyger! Det första som mötte oss var en liten grupp människor i olika åldrar som satt vid en “husvägg” med flugor surrandes kring sig.

Det är svårt att tänka sig att människor kan bo så, samtidigt som de på något vis ändå verkade ha det ganska mysigt. En kvinna satt och tvättade håret över en balja. Barnen var nyfikna på oss och följde efter oss men höll sig ändå på lite avstånd. Det var en jättesöt liten pojke som lekte med en skrynklig, knallrosa plastboll. På något vis lyckades han få in den mellan oss och vågade inte gå och hämta den, utan gömde sig bakom några andra av barnen. Jag tyckte så synd om honom!

Efter besöket i tältbyn gick vi tillbaka in på de smala gatorna mellan husen. Plötsligt kändes allt så fantastiskt fint där! Och vår lägenhet hade förvandlats till rena lyxboendet, och då ska vi inte tala om hur det är hemma i Sverige…

Det läskigaste vi varit med om skedde en hyfsat solig dag när vi var uppe på ett tak. Plötsligt hördes en fruktansvärd knall och vi såg rök stiga fram. Vi svenskar tänkte panikslaget att det måste vara en bomb. Det visade sig att det “bara” var en blixt som slagit ner i trädet intill oss och indierna som hade tagit med oss upp på taket hade riktigt roligt åt vår reaktion. Till vårt försvar kan ju sägas att det ändå blev stor uppståndelse av knallen och att folk strömmade till från alla håll, eller kikade ut genom fönster eller från balkonger.

Utsikt från taket

Kan också nämnas att det nyss fallit snö i Himalaya, så vi hoppas på att det varma vädret snart ska börja avta.

Resan

Tidigt på morgonen den 11 september bar det av. Om de hade lagt på mer säkerhetskontroller den dagen var det inget vi märkte. Vi bytte flyg i London och redan när vi kom till gaten för att kliva på planet till Indien, kändes det som att vi faktiskt började närma oss något nytt, för i kön var det mest indier, med sina karaktäristiska indiska kläder och lite annorlunda dofter.

Tidig morgon på flygplatsen.
Turkish Airlines är dock lite vilseledande där i bakgrunden...

På planet kändes allt än mer exotiskt. Där var det både indisk och brittisk personal och all information kom givetvis både på engelska och på hindi. Innan planet lyfte gick de runt och sprayade alla gångar med något mystiskt medel, som man skulle vara lite försiktig med om man var överkänslig. Maten som serverades var lite åt det indiska hållet, och på toaletterna var det pölar på golvet, efter att folk fräschat till sig när de uträttat sina behov.

Några filmer och lite vila senare var vi äntligen framme på flygplatsen. Efter att vi förgäves väntat på våra väskor vid fel band lyckades vi tillsist få tag på vårt bagage och kom så lyckligt och väl ut från flygplatsen. Lite förvirrat kändes det att kliva ut genom dörren för det var helt vindstilla där utanför. Dessutom var luften varmare, fuktigare och kvavare, så man fick en liknande känsla som när man kliver in i ett växthus, eller kanske en bil som stått några timmar i solen… Det första min blick föll på var geväret som vakten utanför höll i handen. Sedan började sökandet efter Pastor Abraham (mannen bakom den fantastiska organisationen The Full Gospel Trust of India, TFG) i den stora folkhopen.

Vi blev strax varmt mottagna av honom, Priyanka (som jobbar i People Empowerment Program för TFG) och ett missionärspar från Sverige/USA. Vi hade hört om den livsfarliga trafiken, men teori och praktik är inte riktigt samma sak. En timmes ryckig färd senare, då vi fått bekräftat att det faktiskt finns kor i Indien, klev vi i alla fall ur minibussen och blev visade till en lägenhet på övre våningen.

Efter att ha blivit förvarnade om att det kunde finnas råttor i soffan kändes det som att standarden på lägenheten var bra. Några råttor har vi inte sett till än. De djur som hemsöker huset är istället pyttesmå myror, som bits och verkar ha en benägenhet att ta sig igenom stängda plastpåsar.

Här är en bild på den kanske mest fascinerade saken i huset. Dock har vi inte använt den.

"You can call it 'Indian'"

Liten introduktion

När jag var ganska liten fick jag höra att man i Indien använder vänsterhanden och vatten istället för toapapper. Därför är det just denna sak jag har associerat till när någon nämnt landet Indien, och likafullt tänkte jag att till Indien vill jag aldrig åka. Ändå sitter jag nu här i ett rum i Delhi. Man kan säga att det är lite av en slump eller kanske något annat…

Det hela började en marsdag med att jag, som inte öppnat en tidning på hela året, lite förstrött bläddrade igenom en PMU-tidning (PingstMissionens Utvecklingssamarbete) som låg hemma på köksbordet. Plötsligt landade min blick på en artikel där det stod att PMU:s praktik startat upp igen. Man kunde välja att åka till fyra olika länder, i vilka det var olika saker man skulle få arbeta med. Jag tyckte att projekten i Indien verkade både spännande och viktiga. Min tidigare övertygelse om att aldrig åka till Indien gjorde att jag dock inte valde Indien som första val. Detta till trots hamnade jag ändå just här i Indien!

Med mig på resan har jag tre andra härliga tjejer, Charlotte, Emelie och Noomi.