Enkel vardagslunk

Denna text skrev jag strax efter att jag kommit hem från Indien. Jag hade väl inte tänkt lägga den på bloggen från början, men när jag nu läste igenom den, tyckte jag att den faktiskt kunde passa in.

Vi är omringade av självklarheter. Kanske ser vi grannen bege sig till jobbet med portföljen i handen klockan sju varje morgon. Strax efter det kanske kvinnan med den röda mössan går förbi med sin tax. Vi öppnar kranen och får färdigt, iskallt dricksvatten direkt i glaset och sätter oss med glaset i ena handen och läser tidningen till en skål flingor med fil.

Inte tänker vi särskilt på grannen, men den dag han inte kliver ut genom dörren klockan sju, börjar vi undra om det hänt honom något. Han kanske är sjuk. Bara det inte är allvarligt… Innerst inne vet vi att det är lyx att få dricksvattnet färdigt i kranen, men inte är det förrän dagen det ligger kryptosporidier i vattnet som vi reflekterar mer över det.

Inför Indienresan hade jag förberett mig på utmaningar och att allt inte skulle bli som jag omedvetet, med mina referensramar, tänkt. Jag ville bryta mina mönster och få vidgade perspektiv. Jag hade blivit varnad att Delhi är en hemskt smutsig stad. Men äsch, det är väl ingen fara, tänkte jag. Ändå var det vad jag tyckte var jobbigast med att bo där. Att gå omkring utomhus var så långt ifrån min föreställningsvärld att jag inte i förväg kunnat tänka mig in i det, inte förstått att det var något som kunde spela någon roll. Jag som i vanliga fall älskar att gå promenader, gick knappt ut någon gång bara för att gå en promenad.

Nu är jag hemma igen och gick alldeles nyss en runda i närområdet, samma tur som jag gått otaliga gånger förut. Ändå var det inte likadant att gå den. Vilket privilegium att få andas in den friska luften! Ingen soplukt, inget damm, inga avgaser. Tänk att nästan vart man än tittar finns det något vackert att fästa blicken på! Visst fick man vara försiktig med var man satte fötterna, så att man inte halkade, men man behövde inte akta sig för sopor eller komockor. Runtomkring mig var det alldeles tyst. Det enda som hördes var knarrandet av mina fötter mot snön; inte en endaste biltuta; ingen dunkande, indisk musik. Allt var fridfullt.

Nu skulle säkert många indier tycka att Sverige är lite för tyst och ödsligt. De är ju vana vid sitt land och känner sig förhoppningsvis hemma och trygga där. Men nog känns Sverige lyxigt. Snart kommer jag dock vara så van vid allt det som varit så självklart under hela uppväxten att jag inte kommer reflektera så mycket över det. Jag kommer falla tillbaka in i den enkla vardagslunken, dricka mitt vatten, äta frukost till en svensk tidning och skönja folk som går förbi på gatan.

Någon gång ibland kan det dock vara trevligt att bryta vanorna för att få perspektiv på vardagen, även om det nog inte blir genom just fem månader till i Delhi.

Tre bilder från en promenad i Delhi:

 

 

Respekt på olika vis

Tiden i Indien är nästan slut, endast tre och en halv vecka kvar. Det är en konstig känsla. Man funderar mycket på framtiden, och vad man ska göra när man kommer hem. Samtidigt har jag börjat upptäcka en charm, som jag inte sett tidigare, i landet Indien och staden Delhi, och alla människor som finns här.

Saker som i början var nya och spännande blev efter ett tag bara tråkig vardag. Nu när klockan tickar hemåt börjar man se på dem med andra ögon igen; de blir åter spännande saker, bara det att nu är man mer en del av dem.

Jag kommer säkert sakna marknaderna med sina små butiker och försäljningsstånd, de överfulla bussarna, allt liv och rörelse, all osvensk öppenhet. Det är fantastiskt att ha fått vara med om detta och på sitt sätt även bli en del av det, även om jag alltid kommer vara en utlänning, en gäst i deras land.

Man kan irritera sig på försäljare som nästan desperat ropar efter en – “Ma’m, ma’m” – när man går förbi deras stånd eller butiker. Man kan irritera sig på bilar som ständigt tutar, bara för att tuta. Överallt är man omgiven av ljud, som kan tyckas smått onödiga. Indierna är minsann inte rädda för att störa varandra.

När vi åker metro brukar vi utnyttja kvinnovagnen de har, eftersom det är färre människor därinne. Vare sig man sitter eller står fascineras man av hur det kommer gamla kvinnor och klämmer sig in på platser man inte trodde fanns. Folk tar verkligen för sig.

Ofrånkomligt är att man nu och då råkar på en tiggare som tar tag i ens arm eller knackar en på armbågen. I Sverige skulle det uppfattas som ohyfsat, respektlöst; man försöker att störa varandra så lite som möjligt. Ryggradskänslan säger åt mig att skynda mig bort från dessa påflugna människor. De följer efter, fortsätter knacka. När man blivit av med dem börjar man fundera på vem denna person var, får dåligt samvete över att man känt irritation. Personen kanske inte hade fått mat på evigheter. Att komma sådär och knacka enträget är ett sätt att visa att man finns. Annars försvinner man i vimlet av människor.

På julaftonsmorgonen lyxade vi till det och åt frukostbuffé på ett hotell en halvtimme från oss. Några minuter in i frukosten kom servitörerna med notan och de verkade hela tiden måna om att vi skulle gå ifrån snart. Det där med långa, mysiga måltider är inte riktigt indiernas grej, men vi hade ändå en härlig frukost. Ofta får man höra orden “Jeldi, jeldi”, skynda, skynda. Ändå går allt långsamt. Tiden fylls av väntan. Den eller det man väntar på, väntar i sin tur på någon eller något annat.

I Sverige aktar man sig ofta noga så att man inte sårar någon med vad man säger. I Indien är folk väldigt rättframma och säger saker som en svensk uppfattar ohyfsat, medan de bara ser det som ett konstaterande av något som alla ändå vet, fast en svensk aldrig skulle våga säga, eller bara skulle säga det bakom ryggen.

Respekt visar man helt enkelt inte på samma vis. Det där med att inte störa varandra är inget som finns i deras kultur; man äger ingen privat liten sfär som ingen får komma in i. Istället har de andra sätt att visa respekt på. De är öppna, gästvänliga och hjälpsamma och månar om att alla ska ha det bra. Den privata sfären är utbytt mot en gemensam, där alla bryr sig om alla. Istället för att prata bakom ryggen, säger de saker rätt ut. Om man kommer hem till någon blir man alltid bjuden på te och snacks.

Okända människor kommer fram och pratar med en, frågar var man kommer ifrån, undrar om man behöver hjälp med något. Vi är gäster i deras land, och alla vill göra allt för att vi ska ha det bra.

För att fortsätta med respekt, ju äldre man är desto mer respekterad blir man också. I hindi använder man olika ord beroende på åldern hos den man pratar med och vilken ställning den har i samhället. Ju äldre den är, desto mer respektfulla ord.

Vi har mött så många fina människor. Det blir konstigt att bara lämna dem i deras liv här och veta att det kommer gå vidare mitt i denna smutsiga stad i många år framöver, medan vi är hemma i all den svenska lyxen.

De här bilderna, på några av alla de fina människor vi mött, får avsluta inlägget:

 

Semester

Floden Ganges, hinduernas heligaste flod, raka motsatsen till renande att doppa sig i. Inte trodde jag under religionstimmarna som ägnades åt denna flod att jag någonsin skulle besöka den. Inte trodde jag att jag ens skulle besöka detta land som verkat så fyllt av mystik i religionsböckerna. Detta land med de heliga korna och alla heliga ritualer.

Varanasi

Nu är vi här i Indien och har dessutom varit på fyra längre resor under vistelsen. Den första var med organisationen till den lilla byn Akrabad, sex timmars ryckig bilfärd från Delhi. Den andra var en dagstur till staden Agra med Taj Mahal. Den tredje resan bar det iväg till hinduernas heliga stad, Varanasi, vid floden Ganges. Fjärde resan skedde nu över nyår och var en längre resa till Goa, med ett litet stopp i Mumbai på vägen dit.

Jag kan få dåligt samvete över att åka på semester när det är så många runtomkring mig som inte har den möjligheten. Vad har jag för rätt att komma hit och sedan åka iväg roa mig? Vi möter dagligen människor som bor med hela sin familj i ett litet rum i Delhis slum. Bara att vi här i Delhi bor i en ganska stor och fin lägenhet, är lyxigt i jämförelse. Våra svenska hem går inte ens att tänka in i samma verklighet. Hur rättfärdigar man att vi har sådan lyx och så många möjligheter, att vi ens kan komma hit till Indien?

Under ett ungdomsmöte vi hade ganska tidigt under vår Indienvistelse blev vi tillfrågade vad vi mest ville ha i livet. Ganska många svarade happiness – lycka, vilket många i Sverige säkerligen också skulle ha gjort. Majoriteten svarade dock success – framgång. För mig, då, kändes detta som ett ganska underligt svar. Jag hade kunnat gå med på att någon enstaka svarat så, men inte så många. Nu har jag insett att denna så önskade framgång leder till valmöjligheter, möjligheter att välja hur man vill leva, var man vill leva.

Hur orättvist det än är att jag har den möjligheten, har alla våra resor iväg från allt smuts i Delhi känts välbehövliga. Jag kan känna stolthet att jag har bott så länge i den här staden, men jag kan inte säga att jag tycker särskilt mycket om den. Jag drömmer om att ta långa promenader i friska luften, vilket är en total omöjlighet här. Det finns ingen frisk luft.

Första intrycket av Varanasi var att det var en lika smutsig stad som Delhi. För att komma till hotellet tog vi en autorickshaw (trehjulig taxi med motor). Sista biten var vi dock tvungna att vandra genom smala, smutsiga gränder. Man kunde undra vad vi gjorde där när samma sak gått att uppleva hemma i Delhi. När vi kom fram till hotellet och kunde titta ut över Ganges, ändrades intrycket. Det var vackert.

Utsikt över Ganges från hotellet

Vi vandrade längs floden och tittade på vattnet och fina byggnader. Med egna ögon såg vi hur människor verkligen doppade sig i Ganges, precis som vi lärt oss på religionen i skolan, då allt kändes så avlägset. Kor fanns det gott om, precis som i Delhi, men särskilt heliga var det svårt att föreställa sig att de var även där. 

Vid hotellet i Varanasi

Strax efter jul lämnade vi kylan i Delhi. Mumbai var vackert. Det kan dock nämnas att vi bara besökte finare delen av Mumbai, så mitt intryck är väl knappast allmängiltigt. Åter kunde vi gå längs vattnet. Gatorna var inte fyllda av skräp och lukten av sopor hängde inte som en dimma över staden. Visst kunde lukten av fisk ibland vara lite för stark, men det var bagatellartat. Alla autorickshaws var svarta, precis som i filmer, istället för de gröna som kör omkring i Delhi. 

Gateway of India, Mumbai

Goa var som ett helt annat land. Från tågstationen åkte vi taxi på slingrande, men inte ojämna, vägar i ett skogsbeklätt landskap. Vi bodde i strandhyddor på en sandstrand vid det blå havet. Runtomkring oss växte palmer. Det var fullt av turister och att gå omkring i bikini var fullt tillåtet, och skönt i värmen. Varje strandhydda hade en hängmatta på framsidan. Det blev min favoritplats under vistelsen, där jag låg och läste och lyssnade på ljudböcker.

Soluppgång i Goa

De två sista dygnen av semestern spenderades på ett tåg. Jag har alltid tyckt att det är väldigt mysigt med långa resor, men jag föredrar sådana som inte sker på indiska tåg. Vi hade fyra av de sex sängar och sittplatser som fanns i vår “kupé”. Riktigt vilka som hade de andra två var det svårt att få klart för sig, för hela familjerna kom dit och trängde ihop sig, än skulle de prata, än skulle de sova och än skulle de visst bara sitta och rapa. Det var riktigt skönt att komma tillbaka till Delhi efter de två dygnen.

Jag är glad att Delhi inte är det enda intrycket jag har av landet Indien. Det är ett stort land med många invånare och stora variationer. Bara Delhi har tre gånger fler invånare än hela Sverige.