Denna text skrev jag strax efter att jag kommit hem från Indien. Jag hade väl inte tänkt lägga den på bloggen från början, men när jag nu läste igenom den, tyckte jag att den faktiskt kunde passa in.
Vi är omringade av självklarheter.
Kanske ser vi grannen bege sig till jobbet med portföljen i handen klockan sju
varje morgon. Strax efter det kanske kvinnan med den röda mössan går förbi med
sin tax. Vi öppnar kranen och får färdigt, iskallt dricksvatten direkt i glaset
och sätter oss med glaset i ena handen och läser tidningen till en skål flingor
med fil.
Inte tänker vi särskilt på
grannen, men den dag han inte kliver ut genom dörren klockan sju, börjar vi
undra om det hänt honom något. Han kanske är sjuk. Bara det inte är allvarligt…
Innerst inne vet vi att det är lyx att få dricksvattnet färdigt i kranen, men
inte är det förrän dagen det ligger kryptosporidier i vattnet som vi
reflekterar mer över det.
Inför Indienresan hade jag
förberett mig på utmaningar och att allt inte skulle bli som jag omedvetet, med
mina referensramar, tänkt. Jag ville bryta mina mönster och få vidgade
perspektiv. Jag hade blivit varnad att Delhi är en hemskt smutsig stad. Men
äsch, det är väl ingen fara, tänkte jag. Ändå var det vad jag tyckte var
jobbigast med att bo där. Att gå omkring utomhus var så långt ifrån min
föreställningsvärld att jag inte i förväg kunnat tänka mig in i det, inte
förstått att det var något som kunde spela någon roll. Jag som i vanliga fall
älskar att gå promenader, gick knappt ut någon gång bara för att gå en
promenad.
Nu är jag hemma igen och
gick alldeles nyss en runda i närområdet, samma tur som jag gått otaliga
gånger förut. Ändå var det inte likadant att gå den. Vilket privilegium att få
andas in den friska luften! Ingen soplukt, inget damm, inga avgaser. Tänk att
nästan vart man än tittar finns det något vackert att fästa blicken på! Visst
fick man vara försiktig med var man satte fötterna, så att man inte halkade,
men man behövde inte akta sig för sopor eller komockor. Runtomkring mig var det
alldeles tyst. Det enda som hördes var knarrandet av mina fötter mot snön; inte
en endaste biltuta; ingen dunkande, indisk musik. Allt var fridfullt.
Nu skulle säkert många
indier tycka att Sverige är lite för tyst och ödsligt. De är ju vana vid sitt
land och känner sig förhoppningsvis hemma och trygga där. Men nog känns Sverige
lyxigt. Snart kommer jag dock vara så van vid allt det som varit så självklart
under hela uppväxten att jag inte kommer reflektera så mycket över det. Jag
kommer falla tillbaka in i den enkla vardagslunken, dricka mitt vatten, äta
frukost till en svensk tidning och skönja folk som går förbi på gatan.
Någon gång ibland kan det
dock vara trevligt att bryta vanorna för att få perspektiv på vardagen, även om
det nog inte blir genom just fem månader till i Delhi.
Tre bilder från en promenad i Delhi:
